Lite Chokladhistorik

Quetzalcoatl, Den befjädrade ormguden överlämnar sin skatt, kunskapen att odla och bruka kakao,som gåva till Mayaindianernas tredje Kejsare, Hunahpu. Muralmålning efter legenden, tidigt 1700 tal.

Långt tillbaka i forntiden kanske en aztek eller toltek, som brukat släcka törsten med att suga på den köttiga fruktmassan i kakaofrukten, råkade tappa en böna på elden. Han kände strax en aromatisk, kryddad doft stiga upp och smakade på den rostade bönan. Man kan blott beundra hans mod. Han borde få en staty vid sidan av dem som smakade på den första svampen, det första tebladet, den första kaffebönan. Efter den upplevelsen skulle han ofta kasta kakaobönorna på elden och så småningom lära sig rosta dem precis lagom. Sedan skulle en annan man med känsligare matsmältning mala bönorna - och därmed chokladtillverkningen ta sin början.» Den förste som blandade choklad och mjölk i enkel form var den berömde engelske botanikern och hovläkaren Sir Hans Sloane (1660-1753). Han var vetenskapsakademiens president och sysselsatte sig huvudsakligen med Sydamerikas växtvärld. I slutet av 1700talet rekommenderade många framstående vetenskapsmän just mjölkchoklad för dess lättsmälthet och hälsobevarande egenskaper. Pralinen bär sitt namn efter marskalken du Plessis-Praslin på 1600-talet, vars kock hittade på att doppa en »corpus» av mandel eller konfekt i choklad. När marskalk Lefebvre 1807 hade intagit Danzig visade Kejsar Napoleon honom sin erkänsla genom att till honom överlämna en ask Danzigchoklad, i vilken till yttermera visso dolde sig hundratusen thaler i sedlar. Som om det inte hade räckt med chokladen! I sitt klassiska verk »Smakens fysiologi» berättar Brillat-Savarin: »De spanska damerna i nya världen - kreolskorna - älska choklad ända till raseri, så att de, Icke nöjda med att dricka den flera gånger om dagen, ofta ta den med här de gå i kyrkan. Denna passion har emellertid ofta ådragit dem näpst av biskoparna, som dock till slut blundar för saken, så att den vördige pater Escobar, vers metafysik var lika fin som hans moral var foglig, uttryckligen förklarat, att med vatten beredd choklad icke bröt fastan. Han tänjde därmed, till fromma för sina sköna biktbarn, en smula på den gamla satsen: tiquidum non frangit jejunium (drycker bryta icke fastän).»

QUETZALCOATLS GÅVA

Kakaon, tidigare betraktad som en lyxföreteelse, har blivit en nödvändighetsvara för nutidens människor, som lärt sig sätta värde på den inte bara för smakens utan kanske minst lika mycket för dess höga näringsvärdes skull. Importen av kakaobönor sker huvudsakligen från Sydamerika och Afrika, främst Guldkusten.

Theobroma cacao, kakaoträdet, tillhör familjen Sterculiaceae, nära besläktad med familjen Malvaceae, dit vår vanliga kattost hör. När trädet vid 12 års ålder är fullvuxet har det en genomsnittlig höjd av 4-8 meter. Som det är mycket känsligt för stormar och starkt solljus, planterar man särskilda skyddsträd för att ge det lä och skugga: mahognyträdet, gummiträdet, kaffebusken och andra arter. Under sin första uppväxt skyddas kakaotelningen av säd och bananplantor.

Kakaoträdet är ständigt grönskande, ständigt blommande och ständigt fruktbärande - man finner alltså blommor och frukt samtidigt på samma exemplar. Bladen är halvmeterlånga, något läderartade, och de små vaxglänsande skärgula blommorna sitter i klasar i bladvecken. De gurkliknande frukterna, som hänger på ett kort tjockt skaft från trädets grenar eller direkt från dess stam, blir i moget tillstånd gula eller röda. Inuti frukten ligger de 30-50 fröna -kakabönorna- i fem rader, inbäddade i en saftig massa. Med sina klara färger, sitt frodiga bladverk och sin rikedom på blommor och frukter är kakaoträdet en utomordentligt tilltalande anblick, en inkarnation av den tropiska växtvärldens yppiga överflöd.

I stort sett brukar man indela kakaosorterna i två grupper, criollo och forastero. Criollo, som växer i Venezuela och Nicaragua samt på Java, Ceylon, Samoa och Madagaskar, har rundare bönor än forastero, till vilken grupp alla andra kakaoarter räknas, och behöver kortare jäsningstid. Sedan de utplockade kakaobönorna lagts att jäsa tillsammans med fruktköttet i högar på marken eller i särskilt konstruerade lådor och därefter torkats i solen eller i artificiell värme, förpackas de i säckar om 6o-8o kg för att exporteras i detta skick. I konsumtionsländernas chokladfabriker vidtar den slutliga beredningen med rensning, rostning, skalning, valsning och ytterligare processer, vilka småningom frambringar den -delikata ätchoklad eller närande pulverkakao som allmänheten så begärligt frågar efter.

I det följande vill vi försöka skildra huvuddragen av den utveckling, som förvandlat chokladframställningen från en primitivt bedriven produktion för det exklusiva fåtalet till en samhällsnyttig livsmedelsindustri.

QUETZALCOATL, »fjäderormen», är det hemlighetsfulla namn man till sist stöter på när man försöker följa kakaons långa och ärofulla historia tillbaka i hävderna. Längre kommer man inte. Namnet symboliserar vackert kakaons dubbla ursprung i myt och historia. Det betecknar nämligen både en gud - vindens, morgonstjärnans och handelns gud i det gamla Mexico - och en historisk härskare: toltekernas kejsare i det sägenomspunna Tula, utan tvivel den märkligaste gestalten i Amerikas äldsta historia. Han var en ljushyad kulturbärare som skydde människooffer och som till den mexikanska högplatån införde viktiga förnödenheter från varmare regioner och drev handel med avlägsna folk. De gamla urkunderna förtäljer att han upptäckte »cacahuatl», kakao. Guden och människan Quetzalcoatl har emellertid blivit så intimt sammanblandade i fornmexikansk föreställning, att ingen kan säga var den religiösa myten slutar och den historiska sagan tar vid. Allt som berättas om Quetzalcoatl ger ett allmänt intryck av en kraftfull och initiativrik skapargestalt. En av legenderna förtäljer att sedan han druckit av kakaon blev han allvetande och förstod alla jordens och himmelens hemligheter. Men det gick illa för honom. Demonerna frestade honom med agavevin, han drack, syndade och förtärdes av ruelse. Han förvandlade kakaoträden till snåriga akacior och brände sig själv på bål som försoningsoffer. Att den förfinade klarsyn kakaonjutningen skänker låter sig dåligt förena med alkoholruset var tydligen en allmän iakttagelse hos de gamla kulturfolken i Mellanamerika. Hos mayafolket i Yucatan hade kakaoodlarna sin speciella fest i månaden Muan, och den skilde sig från andra fester genom den synnerligen måttliga vinförtäringen. Den inleddes med att festdeltagarna tågade till en av plantageägarna, där de offrade en hund med samma fläckmönster som kakaofrukterna. Ek Chuah, avbildad med en skål kakaofrukter på huvudet var kakaons speciella skyddsgud och även de resande affärsmannens gud. Kombinationen är intressant och får ses i samband med bruket av kakao som betalningsmedel överallt i Mellanamerika. När Linné gav kakaoträdet namnet Theo broma cacao, gudaspisen kakao, syftade han troligen inte så mycket på dess underbara egenskaper som på myterna om dess gudomliga ursprung.

Vilket är kakaoträdets urhem?

Olika för fattare påstår att de sett kakao växa vild Mellanamerika, på Trinidad, i Guyana och på Martinique, men det kan lika väl ha va rit fråga om förvildade exemplar av odlade träd. von Humboldts teori att kakaoträdet härstammar från Amazon- och Orinoco bäckena står sig bäst än i dag. Härifrån fördes det troligen av nomadstammar till andra delar av det tropiska Amerika. De mäktiga aztekerna, som underlagts sig de fredligare toltekernas välde, importerade väldiga kakaokvantiteter från kusttrakterna. Om också bruket av kakao förlorar sig i historiens natt, medan aztekkulturen är jämförelsevis sen - De första vittnesbörden om den härrör från 1300-talet- har aztekernas namn kommit att bli oupplösligt förknippar med kakaons. . När de spanska erövrarna 1519 kom till Mexico, fann de att av kakao kakao odlades och konsumerades där i stor utsträckning. Så långt som aztekerna då

- kommit i odling och beredning, kan man dra den slutsatsen att de hade odlat kakao i mansåldrar. Säkert hade många mexikanska härskare före Montezuma hängett sig åt njutningen av denna delikatess, men före Columbus' tid hade ingen europé sett en kakaoböna. Columbus förde med sig några bönor hem som en kuriositet, men det blev en spanjor förbehållet att upptäcka de egendomliga frönas handelsmöjligheter. När conquistadoren Hernan Cortés 1519 - mottogs vid Montezumas hov blev han. mäkta imponerad av den lysande prakt som där rådde. Den exotiske härskaren var förvisso en man som visste att sätta värde på livets njutningar. I sitt klassiska verk om Mexicos erövring, grundat på conquistadorernas ögonvittnesskildringar, skriver den engelske författaren Prescott om det dagliga livet på Montezumas residens Chapoltepec utanför Tenochtitlan: »Kejsaren intog ingen annan dryck än chocolatl, försatt med vanilj och andra kryddor och så tillagad att den övergått till en fradga liknande honung. Denna dryck, om man så får kalla den, intogs i guldbägare med skedar av samma metall eller fint arbetat sköldpaddskal. Den måtte ha varit kejsarens älsklingsspis, att döma av att inte mindre än 5o krukor därav dagligen tillagades för hans enskilda räkning, förutom de 2000 som gingo åt till hans hushåll.»

Bernard Diaz del Castillo berättar i sin målande, storslaget tjusande skildring av det rörliga livet på en mexikansk marknad, där det handlades med slavar, guld och ädla stenar, att där också fanns cacabuateros, kakaoförsäljare. Säkert såldes där också handkvarnar eller rivstenar av den typ som ännu används i Mexico liksom på Montezumas tid: en hård, eldfast, urholkad sten på tre fötter och med kavel till. Denna »metatl» har spelat en viktig roll i kakaotillredningens historia.

När guldsökaren Cortés efter fullbordad erövring trängde in i Montezumas skattkammare och fann att härskarens vittberyktade rikedomar till största delen utgjordes av väldiga kakaobönförråd, var det förmodligen en lätt kalldusch han fick. Men såväl han som hans krigsmän insåg snart att bönorna inte bara utgjorde en god valuta i »Indien» (Amerika) utan också borde ha stora avsättningsmöjligheter i det kräsna och njutningslystna Spanien, där man alltid var begiven på nya delikatesser. Om också erövrarna i början hade svårt att förlika sig med den starkt kryddade, sockerfria drycken blev de snart omvända till bruket av cacauatl, »kakao-vatten», eller som de själva uttalade det »chocolate». Cortés kom snart underfund med dess närande och upplivande egenskaper när han och hans följeslagare råkade ut för svåra strapatser under sin framryckning genom det otillgängliga höglandet. I en rapport till kejsar Karl. V berättar han att en enda kopp choklad räcker att hålla en man pigg och vaken under en hel dagsmarsch. En av Cortés officerare har efterlämnar en berömd skildring av förhållandena i Mexico. »Den förnämsta och bästa av dryckerna här i landet», skriver han, »är den s. k. chokladen. Man river sönder kakaobönorna tillsammans med andra kryddor, tillsätter vatten, vispar väl alltsammans och häller det ideligen från ett kärl till ett annat tills en fradga uppstår. När man -har druckit en skål choklad kan man färdas en hel dag utan annan föda. Den passar bättre i varmt väder än i kallt, ty det är en svalkande dryck.»

Redan Columbus broder Bartolomeo hade efter landstigningen i Honduras I502 noterat att befolkningen använde kakaobönor som betalningsmedel, och nyssnämnde officer bekräftar hans iakttagelse men anmärker kritiskt att det är ett obekvämt mynt. »Silver och guld lämpar sig bättre för handelsbruk och används också mest när det är större summor som skall betalas.» Emellertid var kakaobönan det enda mynt som var gångbart över hela Mellanamerika och hade exakt värde. Alla mindre mellanhavanden reglerades med påsar med räknade kakaobönor- 400 bönor utgjorde en tzontli, 20 tzontli en xiquipilli och 3 xiquipilli en carga, den högsta värdeenheten. I vissa avlägsnare delar av södra Mexico och Guatemala har kakaomyntet använts ända in 1900-talet! Innan Linné döpte om kakaoträdet vår dess latinska namn Amygdalae pecuniariae penningmandeln. »O, signade penning», skriver den italienske reformationskämpen Peter martyren, »som skänker mänskligheten en ljuv och nyttig dryck och bevarar sin ägare för girighetens helvetespest, eftersom den inte kan förvaras länge eller gömmas i jorden!»

För tio bönor fick man en kanin, för hundra en slav eller en hustru. Men det måste vara prima bönor, och mottagaren vägde och klämde på dem innan han bestämde sig för affären. Det fanns rentav falskmyntare, som borrade hål i bönorna, tömde ut innehållet och fyllde skalet med jord. Dessa pengar hade ju den fördelen att man när som helst kunde förvandla dem till delikat och livgivande föda. Som importvara var kakaon dyr i Mexico, och det har antagits att chokladen var enbart de rikas och förnämas dryck, eftersom de fattiga drog sig för att dricka pengar. Men det håller inte streck. Kakaon var, mer eller mindre utdrygad med majsmjöl, en folkdryck. SPANJORERNA vädrade vinst. De iakttog noga hur odlingen och beredningen gick till och anlade egna plantager. Snart skickades den ena skeppslasten efter den andra hem till Spanien med det nya njutningsmedlet. Cortés och hans män hade räknat rätt. Den rostade, malda och efter alla konstens regler tillagade och kryddade kakaon väckte först undran och sedan förtjusning i moderlandet. Lärda, läkare, och präster reste att studera underväxten på ort och ställe. Många av resenärerna spred ut de egendomligaste rykten om den. Oviedo t. ex., som påstår att man för åtta kakaobönor kunde vinna en dams gunst för en natt, uppger också att aztekernas vana att färga kakaodrycken röd berodde på att de ville suggerera sig att tro att de drack människoblod. Upptäckten annekterades för spansk räkning. Med sin inneboende finurlighet och böjelse för hemlighetsmakeri lyckades spanjorerna hålla både kakaoodling och kakaoberedning praktiskt taget okända för det övriga Europa i nära ett sekel. Tillredningsreceptet bevakades som om det varit en statshemlighet, och spanska regeringen förbehöll sig ensamrätten till import och export av kakaobönor. Först 1728 meddelade Filip V monopol på kakaohandeln åt ett internationellt bolag. Själva experimenterade spanjorerna flitigt med kakaon, tog bort en del av de mexikanska kryddorna och satte till andra, tills de fått den sådan de ville ha den. Antagligen var det först sedan man börjat tillsätta socker - en uppfinning som lär ha gjorts av några nunnor i klostret Guanaca - som chokladen vann sin oerhörda popularitet i Spanien. Redan på 1500-talet serverades den som förfriskning på alla fester och dracks som vardagsdryck i burgna familjer. Vid hovet var den ofantligt guterad.Tillagningen var i stort sett den gamla aztekiska, fast smaksättningen växlade. Colmenero de Ledesma, professor i medicin vid universitetet i Ecija i Andalusien, gav 1631 ut ett arbete »Om chokladens natur och egenskaper», som blev 1600-talets standardverk på området och översattes till flera språk. Den beskrivning han meddelar tycks ha varit grundreceptet för all kakaotillredning i äldre tider - från de gamla toltekernas dagar och långt in på 1800-talet, ja på 1900-talet - och förtjänar att återges: »Cacaon och de övriga ingredienserna malas på en sten som indianerna kallar metatl. Först rostas alla ingredienserna och torkas väl över eld. Sedan males varje ingrediens för sig, kakaon sist. Däri skall blandas Acbiota för färgens skull. Så lägges det siktade pulvret av de olika ingredienserna i kärlet där kakaon är, och det hela blandas med sked. Blandningen rives nu ännu en gång på stenen, under vilken en liten eld uppgjorts. När inte det minsta korn kan urskiljas i blandningen tar man av den nästan flytande massan och formar härav små kakor, som få stelna.» Kakorna upplöstes sedan i vatten och det hela vispades på indianskt manér till en fradgande brygd, varm eller kall, med eller utan mjöl alltefter råd och lägenhet - ju lägre ekonomisk standard dess mera mjöl. Som allt kakaosmöret var kvar i blandningen var den mycket fet.

Ur Colmeneros verk stammar också följande festligt klingande och med sockertillsats moderniserade variation av grundreceptet: »Tag hundra kakaokärnor, två chilepepparfrukter, en näve anis eller orjevala och två nävar mesachusil eller vanilj, eller också sex finstötta Alexandriarosor, två drakmer kanel, ett dussin mandlar och lika många hasselnötter, ett halvt pund vitt socker och tillräckligt mycket annotto för att ge det färg - och du har den furstligaste choklad.»

Smaksättningen tycks emellertid ha gått mot allt större förenkling för att passa europeiska gommar, och man tycks i allmänhet ha stannat för socker och vanilj, kanel, ambra och mysk som tillsatser.

Så småningom sipprade hemligheten om den utsökta nya njutningen ut i andra länder. Fr. o. m. 1560 nämns kakaon i spridda verk av engelska, franska och italienska resande i det tropiska Amerika, men blott som kuriositet. Den tidigaste europeiska bilden av kakaoträdet finner man i en »Nya Världens historia», utgiven i Venedig 1565 Författaren, Benzoni, skildrar sina äventyr på slavjakter i »Indien» och berättar att han sett cacauatl växa i Nicaragua. På ett träsnitt i boken har han med naturhistoriskt intresse återgett sin iakttagelse att indianerna aldrig planterade ett kakaoträd utan att först ha skaffat det ett skyddsträd, »Atlina», ett högre, storbladigt träd vars krona böjdes ner för att skydda det ömtåliga kakaoträdet för vind och sol. Med avväpnande uppriktighet berättar Benzoni att han först vägrade att smaka på brygden, som han fann mera likna en svindrank än en människodryck. »Men», skriver han, »när vinet tog slut och jag stod inför nödvändigheten att dricka vatten, följde jag de andras exempel.» Kakaotillredningens hemlighet spreds först till den spanska provinsen Flandern, men först sedan florentinaren Antonio Carletti på sina resor i Västindien lärt sig det nya bruket och lanserat det i Florens år 1606 blev chokladen allmäneuropeisk egendom. Carletti gjorde den omtyckt i Italien och inledde en tillverkning i stor skala. 1631 skriver Colmenero att det numera är många som dricker choklad, inte bara i »Indien» utan också i Spanien, Flandern och Italien. Den första fransman som drack choklad lär ha varit kardinal du Plessis, Richelieus bror, som fått hemligheten från spanska munkar 1642. Han använde choklad som läkemedel mot vapörer - överhuvudtaget hade kakaon gott namn som medicin.

På 1650-talet kallade kardinal Mazarin in två italienska kockar som hade chokladtillagning på sin repertoar. 1659 fick en viss sieur Chaliou ensamrätt i Frankrike för tillverkning av choklad och chokladmassa. Årtalet är intressant, ty det var 1659 som Ludvig XIV friade till den spanska prinsessan Maria Teresia, och denna Maria Teresia älskade choklad och kunde inte tänka sig att vara utan den. I Frankrike utgick alla modeföreteelser från hovet och det väntades därför att chokladen genast skulle bli oerhört efterfrågad överallt. Men det gick trögt att lansera den och hertiginnan av Montpensier berättar t. o. m., att Kung Sols drottning drack sin choklad »i skymundan», som om hon ägnat sig åt en hemlig last. Ett omslag i inställningen kom emellertid när fransmännen fick egna kakaoplantager på Martinique: det blev en fosterländsk gärning att konsumera koloniens alster. Chaliou, som öppnat chokladutskänkning vid Rue St. Honoré, såg snart sin rörelse blomstra. På sina ställen trängde chokladen rentav ut kaffet som njutningsmedel, och apoteken gjorde glänsande affärer på sin chokladtablettframställning.

Choklad serverades vid alla hovmottagningar, tills Ludvig XIV 1693 drog in den av sparsamhetsskäl - gick det kanske åt för mycket av den dyrbara varan? Hans efterträdare »Regenten», känd för sitt utsvävande leverne, gav av förklarliga skäl inte som Ludvig XIV audiens i sitt sovrum om morgnarna - men väl vid en kopp choklad i rummet utanför. Att få morgonaudiens hos Regenten kallades därför att bli »insläppt till chokladen»!

Tidigare än i Frankrike slog chokladen igenom i Holland och England. Man vet av en engelsk Colmeneroupplaga, att den dracks mycket i Oxford 1650. Det första engelska chokladhuset annonserades 1657 i följande ordalag i »Public Advertiser»:

»Hos en fransman vid Bishopsgate Street tillsaluhålles en utsökt västindisk dryck kallad chocolate. Ni kan få den tillredd åt er närhelst ni så önskar, och för en rimlig summa kan ni också köpa otillredd choklad.»

I London och Amsterdam fanns snart lika många chokladhus som kaffehus. Den förnäma publiken föredrog chokladhusen, där det rådde en bättre ton. Anständiga damer kunde gå dit, vilket de knappast kunde till kaffehusen. Många av chokladhusen utvecklades sedermera till namnkunniga klubbar, t. ex. Cocoa Tree Club vid St. James Street.

»Varm med socker är jocolatte mycket god», skrev PEPYS i sin berömda dagbok f rån Karl II:s tid, och hans smak tycks ha delats av hela det burgna England. Konsumtionen steg år för år och endast det höga priset - 25 à 30 shilling kilot - hindrade kakaon från att bli en folkdryck.

Men Spanien behöll sitt välde över handeln - Bortsett från den franska Martinique importen kom alltjämt all kakao till Europa via Spanien, som bönor eller som färdig chokladmassa. Många lärda arbeten om chokladen, ofta i samband med kaffe och te såg dagens ljus under 1600-talet. De pryddes ofta av vackra .kopparparstick, där man oföränderligen såg et symboliserat av en arab, teet av kines och kakaon av en indian. Bland dessa illustrerade verk kan nämnas »Nya och intressanta rön om kaffet, teet och kakaon» av Philippe-Sylvestre Dufour och Teets, kaffets och chokladens rätta bruk» av G. de Blégny. Det vanligaste och bästa tillvägagångssättet enligt de Blégny är att som indianerna krossa den med järnkavel på en sten »som de kallar matatl och vi chokladsten» med fyrfat under. Stenen måste vara hård, framhåller han, annars lösgörs partiklar som sväljs ned med kakaon och blir till njursten. Men sådana kakaotillverkare som bara tänker på sitt eget intresse använder aldrig hårda stenar, vilka dels ställer sig dyrare, dels spricker lättare vid upphettningen! Ett intressant kopparstick i boken visar en knäböjande man vid en rivsten. Det var rätta ställningen vid chokladberedning. Eftersom chokladen under hela 16oo-talet - ja, långt fram på 18oo-talet - betraktades som en modeföreteelse, hade den många vedersakare. Somliga vämjdes vid smaken, andra ansåg den hälsovådlig, andra åter syndig. jesuitmissionären och naturhistorikern José de Acosta skriver t. ex.: Denna chocolaté gör man dåraktigt och obefogat nog stort väsen av. Den har ett skum eller en fradga, som är mycket obehaglig att smaka för den som inte är härdad.» Den stora franska brevskriverskan Madame de Sévigné, som först låtit sig ryckas med av den allmänna hänförelsen för choklad, grips sedan av en lidelsefull motvilja mot den, och med hela styrkan av sitt ivriga temperament varnar hon sin dotter för den. Hon har hört sägas att den bränner upp människan inifrån och alstrar en feber som leder till döden. En chokladälskande markisinna i hennes bekantskapskrets hade nedkommit med ett gossebarn »svart som djävulen», som dött efter födelsen. »I Guds namn», skriver hon 1671, »sluta då upp att dricka kakao; inse att det bara är en modenyck, jag besvär dig, min allra käraste och sötaste, drick inte choklad!»

Men långt flera prisade chokladen i höga tonarter. Det drog ihop sig till regelrätt strid mellan chokladens gynnare och dess fiender. Hårdast stod kampen mellan prästerskap och lekmän. Prästerna och munkarna betraktade först kakaon som en farlig nymodighet som avvände människornas tankar från de eviga tingen. Man bör ju dock inte fördöma en sak som man inte känner till, och följaktligen nedlät sig Herrans tjänare att smaka på den riskabla drycken. Det märkliga skedde att ett stort antal präster och munkar från den stunden blev hängivna kakaovänner.

Bland de andliga utspann sig nu en het dispyt om huruvida kakaon kunde anses bryta fastan eller inte. Enligt stränga teoretikers uppfattning var den föda. De chokladsugna prelaterna ville emellertid gärna ha stadfäst att den endast var en dryck, så att de skulle kunna njuta den även under den långa, trista fastan. Förargligt nog framhöll läkarna kakaons stora näringsvärde. Ett uns kakao innehöll lika mycket »kraft» som ett pund oxkött. Till prästernas lättnad ryckte emellertid år 1664 kardinal Brancaccio till deras undsättning och lyckades i en avhandling bevisa att då ju kakaon för amerikanerna spelade samma roll som ölet och vinet för européerna, kunde kakaon lika litet som öl och vin anses bryta fastan. Näringsvärdet då? Än sedan, svarade den höge kyrkofursten, innehåller då inte vin också näring? Oraklet hade talat och kakaon hade segrat.

Om kakaons medicinska värde fördes hetsiga fejder mellan 1600-talsläkarna. Somliga tillskrev den allehanda välgörande verkningar, andra varnade för det härdsmälta kakaosmöret, och wienprofessorn Rauch väckte en viss uppmärksamhet och indignation när han i en avhandling fördömde kakaon och förfäktade att den borde förbjudas i klostren såsom alltför hetsande på drifterna. Upptäcktsresanden de Caylus prisade den som ett livselixir: i Amerika hade han sett en nära hundraårig man som i sjuttio års tid levat uteslutande på kakao och inte desto mindre ännu vid 85 års ålder varit så spänstig att han kunnat rida utan sporrar.

Till Tyskland kom chokladen relativt sent och slog igenom först på 1690-talet efter livlig propaganda av den store kurfurstens livläkare, holländaren Bontekoe. Ungefär vid samma tid tycks chokladen i mycket blygsam skala ha införts i Sverige. Det första omnämnande av den som man veterligen kan finna i svensk litteratur är i Åke Rålambs för stormaktstidens frodiga mathållning så representativa kokbok »Adelig Öfning» 1690. Där återfinner man följande »Recept på Såcker-Brödh»: »Rör stött såcker ihoop med det hwijta af Ägg uthi een Mortel till dess det bliir som en Deegh och giör där af sådan façon som man will. Äfwen så giörs detta af Caneel, Anis, Sioccolade, etc.»

Det är här alltså fråga om ett slags konfekt. Men att chokladen i viss utsträckning tycks ha begagnats som dryck i Sverige i början av I700-talet, framgår av en lyx från Karl XII:s tid: »Den Som brukar Thé, Caffé och Chocolade hemma i sitt Hus, betalar Twå Daler Silferrmynt utan åtskillnad», står det i 1716-års överflödsförordning. Det karolinska tidevarvets kärva livsföring avlöstes i sinom .tid av frihetstidens flärdfullare, och kokböckerna från den tiden innehåller en del chokladrecept. »Oeconomia eller Hushåldsbook, Till Thet Ährbara Qwinnokiönets hjälp utgiven 1730, visar hur det går till att koka Schokolade: Man tager ett stop mjölk och deruti wisspar man twå Äggeblommor och låter så koka der med up par gånger. Sen lägger man ett lod fint rifwit schockelad der uti, och wisspar alt wäl, och låter så koka up par gånger igen, så är det färdigt Man giör då sen så söt man wil ha det.

Cajsa Warg ger i sin klassiska kokbok recept på Chokladefterrätter och till och med surrogatbetonade dylika: vill man göra :schoclade-Mjölk» och ingen »chocolade gives för handen» tager man vad man haver nämligen brynt mjöl!

Också i Sverige betraktades choklad som ett läkemedel som såldes på apotek. 1739 års apotekartaxa upptar inte endast »CacaoKiärnar» utan också choklad i kakor för rivning och kokning, sockrad eller osockrad, med och utan »banillier» (vanilj).

Den gamle rudbeckianen prosten Broman i Hudiksvall konstaterar 1741 med ett visst barskt ogillande: »Både Coffi och Chocolata äro här öfwer allt gängse och drickas.» Barocken, storätandets tidevarv, efterträddes av rokokon, den förfinade livsnjutningens. Chokladen blev den spirituella konversationens tillbehör och den populära damdrycken i de högre samhällsklasserna. Chokladdrickande damer blev ett omtyckt motiv för rokokomålare som Moreau le Jeune, Longhi, Lancret, Lafrensen m. fl., och schweizaren Liotards söta Chokladflicka är en kär bekant för de flesta. Venedig var chokladdrickarnas speciella eldorado, och sedeskildraren Pietro Longhi i sina tavlor fångat kvintessensen av stadens eleganta liv, skildrar gärna den sällskapliga samvaron kring chokladkannan. Italienska 1700-talsskalder som Goldoni och Metastasio har sjungit chokladens lov, den senare t.o.m. i en lång och ganska svulstig kantat. Voltaire drack dagligen två koppar kaffe blandat med choklad. Och Goethes chokladpassion var ryktbar hos hans samtid.

Den svenska 1700-talslitteraturen, kokboksfloran undantagen, ägnar endast sparsamt intresse åt chokladen. Olof von Dalin nämner den på ett par ställen i »Argus» och då som en typisk fruntimmersdryck, och samma karaktär har »chocolaet» i en passus i fru Nordenflychts »Fruentimbrets försvar». Av de litterära vittnesbörden att döma skulle man tro att chokladkonsumtionen i Sverige under frihetstiden och gustavianska tiden varit inskränkt till den eleganta dampubliken. I Bellmans divertissement Wärdshuset ser man visserligen den svarte uppassaren Ali springa med chokladbrickor åt sin herre men denne har tydligen som sjökapten tillägnat sig internationella och exotiska vanor.

DET VAR på 1700-talet som chokladtillverkningen började industrialiseras, visserligen i blygsam skala. Engelsmännen var tidigast ute Sedan man i seklets början fått. igång en egen import av kakaobönor istället för att ta massan färdig från Spanien, var steget kort till fabriksmässig tillverkning. Runtom i landet och i de engelskbefolkade delarna av Amerika uppstod små chokladfabriker med mer eller mindre mekaniserad produktion. Två av dessa företag, Fry & Sons i Storbritannien, grundat 1728, och Walter Baker & Co. i Amerika, från 1780, lever och blomstrar fortfarande. Bägge har det gemensamt, att de grundades av läkare och var de första chokladtillverkare i respektive länder som drev sina anläggningar med vattenkraft. Läkarna på den tiden var vanligen också apotekare, skickliga i att handskas med kryddor och mortlar och i att koka konfekt - på den tiden ett omtyckt sätt att göra illasmakande läkemedel mera lättsvalda. Det är ett tungt göra att mala kakaobönor, och införandet av vattenkraft måste ha betytt ett stort steg framåt. 1798 tog Fry-fabriken i Bristol ännu ett steg framåt mot massproduktion genom att inköpa en Watts ångmaskin. Samtida journalister fann det övermåttan löjligt att använda ånga som drivkraft för en så oväsentlig struntsak som chokladmalning. Under 1700-talet blev chokladen billigare i England men var dock fortfarande genom sitt pris utom räckhåll för gemene man. tullarna var höga, och smuggling idkades flitigt. Tysklands första chokladfabrik anlades 1756 i Steinhude. Portugisiska arbetare inkallades, men tillverkningen var helt hantverksmässig. Initiativtagare var furst Wilhelm av Schaumburg-Lippe, som till skillnad från sin preussiska granne Fredrik den store förstod att gå den galanta tidssmaken till mötes. Om Fredrik den stores inställning till chokladbruket, som börjat alltmer gripa omkring sig även i det kärva och krigiska Preussen, berättas en ganska rolig och belysande episod. Det nya modet var i hans ögon otyskt och oekonomiskt, och han förbjöd importen. Sparsam, praktisk och nationell som han var, beordrade han en. kemist att åstadkomma ett chokladsurrogat av lindblommor. Tyvärr visade de goda preussarna föga uppskattning av denna »Ersatz». Kunde de inte få äkta vara, höll de sig hellre till öl och vin.

Även i Frankrikes första chokladfabrik Lombard, grundad 1760, skedde tillverkningen för hand. 1776 uppfann fransmannen Doret en hydraulisk kakaokvarn, fick den godkänd av medicinska fakulteten vid Sorbonne och förvärvade åt sin fabrik titeln »Chocolaterie Royale». Revolutionsåret 1789 uppfann kryddkrämaren Basselard en annan kvarntyp, men försöket slog inte så väl ut, ty det berättas i annalerna att han »fick återgå till stenen». En liten i chokladfabr'k, om man så får kalla den såg dagens ljus i Stockholm i början av 1750-talet. Det var troligen den första i sitt slag i Sverige. Enligt Kongl. Commers-Collegii Resolution av den 13 augusti 1751 tillerkändes Capitain Winding rätten att få »tillreda Makrroni-Gryn, och Schoclade, samt fortsätta et Tvålkokeri efter Venediska sättet». Windings privilegier övertogs 1753 av Ludvig Herpel, en annan tvålkokare. Det var tydligen varken chokladen eller makrongrynen Herpel ville åt, han ville helt enkelt köpa ut Winding som konkurrent i tvålkokeribranschen. »Schocladet» fick han ta på köpet. Hur den Winding-Herpelska chokladtillverkningen gick till vet man inte, men säkert var den helt hantverksmässig. 1753 fick vidare Johan Podolin och 1756 Helena Winkelmann hallrättsprivilegier på tillverkning av choklad i Stockholm. I Göteborg hade redan 1745 en portugis vid namn Carvalho ansökt hos manufakturkontoret om tillstånd att få söka sin näring med »Winers, Liqueurers och Chocoladers försäljning» samt att slippa tullavgifter för »de rudematerier wilka till chocoladers tillwärkande erfordras».

Denna Carvalho bodde då ännu i Lissabon men ville tydligen flytta till sin svenskfödda makas hemland. Hans planer på upprättande av en göteborgsk chokladfabrikation tycks emellertid ha gått i stöpet. En hel kemisk-teknisk fabrik drev tydligen den Johan Öhman i Stockholm som 1795 fick privilegium på tillverkning av Choclade, Lack, Kork. I Stockholms Handelsvägvisare 1789 står en person upptagen som Chocolade-Arbetare, och efter 1800 .tycks chokladframställningen ha kommit igång litet varstans i landet. Vid 1800-talets ingång var chokladens seger ett faktum i större delen av Europa. Tillverkningen skedde fortfarande mestadels för hand, och sockerbagarna hade länge - ända in på 1900-talet - skarp konkurrens att utstå från apotekarna, ty alltjämt gällde chokladen som ett framstående läkemedel. Kokkonstens mest lysande namn, Brillat-Savarin, har i sitt odödliga gastronomiskfilosofiska mästerverk »Smakens fysiologi» 1826 ägnat chokladen ett kapitel, där varje rad andas hänförelse över denna gåva till mänskligheten. Han har iakttagit att människor som dricker choklad alltid åtnjuter en jämn hälsa och mindre än andra är utsatta för de otaliga små obehag som stör livets lycka. »Var och en som läppjat något för mycket på nöjets bägare, eller som vid arbetsbordet tillbragt en del av den tid då han rätteligen bort sova, varje snillrik man som märker att han emellanåt blir dum, var och en som finner luften fuktig, tiden lång och atmosfären tryckande var och en, säga vi, som befinner sig i dylika omständigheter, bör taga sig en god halvliter choklad försatt med ambra och han skall få se underverk.»

Bland alla chokladfabrikanter den store gourmeten besökt har han stannat för herr Debauve, hovchokladfabrikant, och gläder sig åt att den kungliga nådens solstråle fallit på den värdigaste, en skicklig apotekare. »De som icke själva arbetat i facket», säger han, »kunna icke ana vilka svårigheter man måste övervinna för att komma till mästerskap, och hur mycken uppmärksamhet, urskillning och erfarenhet som behövs för att åstadkomma en choklad, som är söt utan att kännas fadd, kraftig men inte kärv, aromatisk och likväl oskadlig, simmig utan att bli grumlig. Dessa egenskaper besitta herr Debauves chokladsorter. För sin överlägsenhet ha de att tacka ett klokt urval av råämnen, en pålitlig karaktär hos ledaren, som inte tillstädjer att något underhaltigt utgår från fabriken, samt mästarens skarpblick som övervakar alla detaljer av arbetet.» Samma egenskaper alltså som i rikt mått krävs av den moderne chokladfabrikanten

Denne Debauve har enligt Brillat-Savarin utfört en fosterländsk gärning, i det att han genom sin förnämliga chokladfabrikation gjort en kraftig insats för att befria Frankrike från den tribut landet tidigare måst erlägga till Spanien. Slutligen meddelar Brillat-Savarin högtidligen det allena saliggörande receptet för dryckens tillagning. För amerikanernas metod att riva sina osockrade chokladkakor direkt i koppen och röra ut chokladen med varmt vatten och kryddor har han ingenting tillövers. Chokladen skall vara sockrad och färdigkokt när den kommer in på bordet. 45 gram per kopp löses långsamt i vatten, som sakta får koka upp under ständig omröring och koka en kvart. Annars får drycken inte den eftersträvansvärda simmigheten.

»Min herre - sade till mig för mer än femtio år sedan fru d'Arestrel, förestånderska för Jungfru Marie Besökelses Kloster i Belley - vill ni dricka god choklad, så låt bereda den dagen innan i en porslinskaffekanna och låt den stå till nästa morgon. Nattens vila koncentrerar drycken och ger den .något sammetslent - sätter piff på det hela. Den gode Guden kan inte gärna misstycka denna lilla förbättring, han som själv är fullkomlig.» HITTILLS har vi hela tiden talat om drickchoklad, och om ätchoklad endast i form av socker- eller mandelkonfekt med chokladtillsats eller praliner. De chokladkakor som kunde köpas på apoteken, hos sockerbagaren eller kryddkrämaren var avsedda rivas till kokchoklad. Att få fram en söt och mild ätchoklad som innehåller tillräckligt mycket fett för att kunna formas låter sig nämligen inte göra utan att man har ett separat förråd av kakaosmör. Och den förutsättningen vann man först då man på 1800-talet började tillverka kakaopulver.

Den uppfinning som 1828 gjordes av holländaren van Houten bildar epok i chokladtillverkningens historia. Han fann på en metod att pressa ut större delen av fettet ur kakaobönorna och fabricera ett torrt pulver. Därmed nåddes två syften på en gång: att få fram en lättsmältare och mera lättlagad drickchoklad, som genom den fabrikmässiga framställningen också ställde sig relativt billig, och att frigöra kakaosmör för ätchokladtillverkning. Förutsättningarna för en blomstrande chokladindustri hade skapats. Genom att det högre priset lades på lyxprodukten ätchoklad kunde pulverkakaon förbilligas och verkligen bli en hela folkets goda och näringsrika dryck. Efter att i tre århundraden ha varit en exklusiv njutning förbehållen det rika fåtalet blev chokladen under 1800-talet i egentlig mening populär i Europa, och framemot 1900 var den bokstavligen i var mans mun.

Om Mexico är det allenarådande namnet i chokladens historia under medeltiden, om Spanien dominerade tillverkningen under 1500-talet och Italien under 1600-talet, om England inledde den viktiga industrialiseringsprocessen under 1700-talet, övergick under 1800-talet det egentliga herraväldet till Schweiz, där Cailler startade fabrik 1819, Suchard 1826 och Kohler 1829. År 1876 medförde två viktiga landvinningar i ätchokladens historia: då införde Lindt fondantchokladen och Daniel Peter mjölkchokladen. Schweizarna med sin stora hantverksskicklighet och sitt sinne för precisionsarbete har inlagt stora förtjänster om chokladens kvalitetshöjning.

Sockerbagerierna förvandlades under 18oo-talets förra hälft allt oftare till konditorier och schweizerier. Här i Sverige var det inflyttade schweizare som först började förena sockerbageri med utskänkning av förfriskningar som kaffe, te, choklad och likörer. Ett av de omtycktaste stockholmskonditorierna ägdes dock av en italienare vid namn Bianchini, vars »chokladtavern» i Storkyrkobrinken mycket frekventerades av riksdagsmännen på Karl XIV Johans tid. Den gamla »Socker- och SchweizeribagareSocieteten», som »Borgerlig societet» stiftad 1763, avvecklades på 1850-talet inför de nya kraven på fri näringsförfattning, och 1877 stiftades Konditorföreningen i Stockholm.

DEN MANUELLA framställningen av chokladen - inte bara ät- utan också drickchoklad - direkt från kakaobönan levde trots allt länge kvar både hos oss och i utlandet. Man vet att det i Frankrike så sent som på 1800-talet fanns konditorier som använde »metatl» av uråldrig aztektyp. Ännu den svenska »Uppfinningarnas bok» 1899 rekommenderar hemtillverkning av block choklad som billigare för stora hushåll än den köpta. Det låter ganska besvärligt, ty efter rostning och skalning skall bönorna rivas i en uppvärmd järngryta med en tung stötel, vars »skaft bör vara så långt att det, till lättnad vid kringvridningen, kan med övre änden inskjutas i en urholkad kloss i taket». Enligt denna beskrivning bör den stötta massan sedan läggas på en värmd stenskiva och ytterligare finrivas med en kort tjock järn- eller stenkavel, varefter den slås i bleckformar vilka ställs på en plåt och lindrigt skakas till dess massan stelnat. Förfaringssättet är alltså så när som på kryddningen ungefär detsamma som Montezumas samtida använde. Vår tids husmödrar föredrar nog att köpa kakaopulver hos handlaren.

Hur choklad tillverkades på ett stockholmskt konditori för 100 år sedan lär vi oss av Gustafva Schartaus intressanta handbok »Den fullständiga konditorn», tryckt hos Lars Johan Hierta 1847. Efter att ha redogjort för den ytterst noggranna »risslingen» av bönorna, rostningen i järnpanna, skalningen, den förnyade rensningen genom allt finare såll, »vanningen» i ett »dröftråg» och rostningen nr två av de rensade bönorna, beskriver den sakkunniga damen hur man stöter dem i upphettad järnmortel till en smidig deg, vilken sedan stötes med lika vikt socker för att därpå arbetas väl på rivstenen, ett skålpund i taget. Denna sten, som är jämn och flat, vilar på en skåpformig, invändigt plåtbeklädd ställning, vari ställs en panna med brinnande kol som håller stenen lagom varm för att göra massan smidig. När all degen är finriven kryddas den och informas. Formarna skakas och luftblåsor sticks sönder med en nål. Av samma deg görs läckra varianter såsom Pariser WaniljChokolad, Tysk dubbel-Wanilj-Chokolad, Pariser, Wiener eller Tysk Krydd-Chokolad. Som kryddor rekommenderar fru Schartau utom vaniljen kanel, ambra, kryddnejlikor, muskotblomma och perubalsam. Vill man göra Spansk Chokolad krossar man bönorna hela på en extra hård, sluttande sten på tre fötter och river chokladen ännu en gång, så att den oljeaktiga massan rinner ner på det finrivna sockret i ett tråg vid stenens fotända. Blandningen rivs åter med kryddorna och formas.

Det låter onekligen gammaldags, och man får en känsla av att den tekniska utvecklingen på området stått ganska stilla i många hundra år för att därefter ta ett jättesprång framåt mot vår tids rationellt arbetande chokladindustri. Den produkt fru Schartau och hennes samtida åstadkom var lika fet och mäktig som den Cortés drack vid Montezumas hov. Ett tjockt lager av smält kakaosmör simmade ovanpå den varma drycken, och alla de pikanta kryddorna behövdes förvisso för att försona konsumenten med flottigheten. Ätchoklad i egentlig mening var ännu inte känd i Sverige och gemene man hade på det hela taget ytterst liten aning om vad som menades med kakao och choklad. Det skulle dröja ännu ett kvartssekel innan chokladindustrin på allvar började sitt segertåg genom Sverige - med bröderna Cloetta från Schweiz, som den 13 januari 1873 sände ut de första produkterna från sin nystartade fabrik i Malmö.

CHOKLADENS HISTORIA I SVERIGE.

På 1800 talet blev Schweiz känt som chokladlandet framför andra. Deras hantverksskicklighet och utpräglade kvalitetstänkande gav produkter med betydande framgångar.

Familjenamn som Cailler, Suchard, Kohler, Nestlé och Lindt blev kända över hela världen.
Till Sverige flyttade Schweiziska sockerbagare i början av 1800 talet och öppnade serveringar av Kaffe, Te, Choklad och Likörer.

De lokalerna , Schweizerierna, hade en speciell prägel av sina innehavare och blev snabbt populära träffpunkter för folk i farten. Bröderna Bernhard, Christoffer och Nutin Cloetta hade studerat chokladtillverkning på olika håll i Europa , sammanstrålade i Köpenhamn och grundade där en chokladfabrik 1862.
10 år senare tog de språnget över Öresund och inredde en cikoriefabrik i Malmö till chokladfabrik. De kallade den Ång-Choklad-Fabrik. De trodde sig kunna stävja det utbredda öl och brännvinsmissbruket med ciocolade.
Sydsvenskan skrev i mars 1873,”En god choklad, fabricerad av de bästa och renaste råvaror är mycket närande för gamla och unga. Ett ständigt njutande därav är vida att föredraga framför kaffe, öl och brännvin, som efterlämna en irritation i matsmältnings- och nervsystemet, vartill kommer, att bruket av choklad är förhållandevis billigt och därför kan tillgodokomma alla klasser”. Det nya företaget Bröderne Cloetta bedrev en energisk marknadsföring och deltog med framgång i en rad utställningar. Bl.a. 1897 på Allmänna Konst & Industriutställningen i Stockholm, där två pampiga statyer av Kung Oscar och Drottning Sophia i massiv choklad och i naturlig storlek tronade. H. M:t Konungen uttalade sin belåtenhet med ”anordningarne”
Malmöfabriken Cloetta hamnar i Ljungsbro och för att göra en ganska invecklad historia kort: I slutet av 1800 talet anlades en rad chokladfabriker i Sverige, bl. a Chokladfabriks Aktiebolag Motala, beläget i ett gammalt oljeslageri i Råby vid Motala ström. Råbyfabriken blev snart för trång. År 1900 skedde plötsligt en sammanslagning av Bröderne Cloetta och Motalaföretaget och en ny fabrik anlades vid Malforsen I Ljungs socken. Den obebyggda platsen fick namnet Ljungsbro och blev en imponerande ”chokladstad”.
En Dansk , Emil Mazetti – Nielsen, etablerade sig i Malmö 1888 som chokladfabrikant specialiserad på kakaopulver. Namnet ändrades 1947 till Mazetti AB. Mest känt för sina kakaopaket som med strängt stirrande höll ögonen på oss i köket, ”Ögonkakao”.
Under 50 talets chokladkris försvann många chokladtillverkare. Bl.a. Stens Choklad och Caps Choklad i Göteborg köptes upp av Mazetti. Ett samgående planerades mellan Mazetti och Cloetta men gick i stöpet, men ett samgående blev det, men med Finska Fazer som köpte Mazetti 1975. Namnet Mazetti har nu därför gått i graven. Andra Svenska chokladfabriker med anor som nu är uppköpta var, Svea Choklad, ICA ägt och Röda Ugglan , sedermera Kalmar Chokladfabrik som köptes av KF 1948, bytte namn till Nordchoklad 1970. Idag är också Cloetta utlandsägt, av Finska Fazer OY.

Marabou, det största chokladföretaget i Norden, ägs numera av Amerikanska Kraft Food.

Men dess grundare var ”Nordens Chokladpionjärer”. Marabous historia startar i Norge 1892:
Den unge Johan Throne-Holst köpte 1892 den lilla chokladfabriken Freia i Christiania (numera Oslo). Han beskriver den vid köpet 10 år gamla fabriken: ”Fabriken hade sina lokaler i en 2 etages hus på bakgården, ett gammelt, skröpeligt trähus, med 2 små lägenheter i varje etage, Men som hade gjorts om till ”fabrik”. I ena lägenheten ca 6x9 kvm var ”maskinsalen”. Det fanns en kakaorostare, en blandningsmaskin som kunde blanda (concha) 30 kg pr gång. I den andra lägenheten, en brouilleuse(valsningsmaskin) samt en skalningsmaskin, som stönade och pustade som en gammal läckande kyrkoorgel när den fungerade, och formstöpningen, ett stort ”formbord” , det var allt.
Han kämpade sig igenom begynnelseårens många och ibland stora svårigheter, företaget växte, fick gott renommé och blev på 20 år den största chokladfabriken i Norden.
Nu gjorde man inbrytningen på den Svenska marknaden, mitt under det brinnande 1:a världskriget, 1916, grundades AB Chokladfabriken Marabou som dotterföretag till Norska Freia Chokolade. Freianamnet var upptaget och inregistrerat i Sverige av en annan firma i Sverige. Varför valde de Marabou? Maraboustorken ingick i Freias logotype sedan starten i Oslo 1892.
En stor tomt inköptes vid Sundbybergs gamla herrgård och den berömde arkitekten Ivar Tengbom fick uppdraget att rita den blivande fabiksbyggnaden. 1918 stod fabriken färdig men det var kristider, första världskrigets avspärrningar hade hindrat import av råvaror. Freialedningen hade byggt en välplanerad fabrik men försummat att få en kompetent ledning av det nya företaget och försummade att hålla uppsikt på den man hade satt som platschef , som nästan förbrukade hela aktiekapitalet på oförnuftiga emballageinköp.
Freias ägare valde då att sända över sin äldste son Henning att stanna ett halvår i Sverige för att bilda sig en uppfattning vilka åtgärder som var nödvändiga samt att finna lämplig person att leda företaget. Henning Throne-Holst var då endast 23 år, hans ekonomiutbildning hade blivit splittrad av kriget, men hade skaffat sig erfarenhet av chokladtillverkning både på Freia och i USA. Av halvårsuppdraget blev ett chefskap som varade hela hans levnad.
De andra chokladfabrikanterna vädrade fara i det nya företaget grundat och drivet av det framgångsrika Freia. De försökte på olika sätt hindra dess verksamhet bl. a genom att försöka få igenom en bestämmelse , att, Svenska Chokladfabrikantföreningen skulle sköta och handha fördelningen av råvaror. Nu blev det inte så och i maj 1919 rullade det första lasset kakaobönor in på gården och produktionen kunde börja.
1939 hade Marabou 20 % av marknaden.

1940 fanns i Sverige 22 chokladfabriker med fler än 50 anställda samt ca 160 med färre än 50 anställda. Mjölkchokladens starka ställning i Norden beror på svårigheterna under andra världskriget att få fram råvaror samt den omotiverade skatten på choklad som infördes under kriget. I produktsortimentet måste inhemska råvaror dominera. Det gick att tillverka mjölkchoklad, kola och karameller. Det var här , under 40 talet, vi lärdes att bli ”mjölkchokladälskare”. Den införda chokladskatten höjdes drastiskt av finansministern i början av 50 talet och fick katastrofala följder för de svenska chokladfabrikanterna och de svenska konsumenterna . De flesta av de små tillverkarna lade successivt ner, Caps Choklad, Kanolds, Stens Choklad m fl. Andra köptes av de större företagen.

1980 fanns endast 29 mindre chokladfabrikanter kvar av de 160 som fanns 1940 och av de större, 7 kvar av 22. I detta sammanhang är det värt att erinra om mjölkchokladens betydelse för svenskt lantbruk, mjölkåtgången för vad vi konsumerar motsvarar mjölkproduktionen hos 35 000 kor, 10 % av sockerbetsodlingarna.

Under 90 talet har koncentrationen fortsatt med sammanslagningar och uppköp, i princip finns inte några större svenskägda chokladfabriker kvar. Kraft Food , USA, äger Marabou, Finska Fazer äger Cloetta osv.

Men de senaste 5 åren har intresset för choklad ökat, särskilt mörk choklad, med hög kvalitet på de bönor som används. Nu kan vi åter se chokladtillverkare som startar upp små ”Chocolaterier” i gammal hantverksmässig skala runt om i landet. T ex Flickorna Kanolds Choklad & Konfekt , i Göteborg, Vetekatten på Kungsgatan i Stockholm, Åre Fjällkonfektyr, Åre. NK Stockholm , som har gamla traditioner, har ytterligare utvecklat sin chokladtillverkning.

Att intresset för mörk choklad har ökat, kan vi se varje dag i konfektyrbutiker, hos Te & Kaffehandlare , på restauranger, delikatessbutiker och i dessertrecept i tidningar.

En svensk, Konditormästare Jan Hedh, har gett ut boken Desserter, med ett stort kapitel om choklad. En roman , Chocolat, har gjorts till film av Lasse Hallström, har fått 5 Oscarsnomineringar.

Så, den rena, hälsosamma MÖRKA chokladen har återvänt till oss som om den aldrig varit borta.
© Chokoladecompagniet
Bilder: © Albert Håkansson. Ballaleica Photo, Sweden ™
Denna text får ej användas utan vårt tillstånd